Last week I went to a portrait painting class at Folkuniversitetet. This is the studio where I first met my art teacher Farigh Ghaderi in 2013.This is where my art journey got a flying start after being dormant for several years.
First I made a sketch of Ylva (seen below) and then Lasse showed up. Lasse was also the model back in 2013 when I painted my first portrait.
Ylva, the model
Ylva (2 hrs)
pencil on brown paper
Lasse 2016 (3 hrs)
Pencil on brown paper
Lasse, 2013
oil on canvas
Katrin
pencil on brown paper
In a previous post I told you about a book project that I am working on. For the last couple of
weeks I have been been exploring different art mediums and rereading some of my favorite story books. I am looking for the right way to address the subject matter. What kind of illustrations will best portray the heartfelt feelings of Maria when she is talking about her autistic son?
While doing this research I found some books illustrated by Ilon Wikland in my book shelf.
Everybody who has read Astrid Lindgren´s books about Alla vi barn i Bullerbyn (The Children of Bullerby Village/Noisy Village) , Saltkråkan (Seacrow Island), Mio min Mio (Mio, my Son), Karlsson på taket, Ronja Rövardotter (Ronia, the Robber´s Daughter) recognizes the cute and atmospheric illustrations by Ilon Wikland.
Illustration by Ilon Wikland
Look, Madicken, it´s snowing! by Astrid Lindgren
From the book "Christmas Stories", Raben & Sjögren 1999
Illustration by Ilon Wikland
Look, Madicken, it´s snowing! by Astrid Lindgren
From the book "Christmas Stories", Raben & Sjögren 1999
Illustration by Ilon Wikland
Look, Madicken, it´s snowing! by Astrid Lindgren
From the book "Christmas Stories", Raben & Sjögren 1999
Illustration by Ilon Wikland
The Holy Night by Selma Lagerlöf
Brombergs, 2003
Ilon was 14 years old when she came as a refugee to Sweden in 1944. In the book
The long, long journey we learn of the devastating experience when her beloved dog
is killed by the soldiers. Had I read this book when I was a child I would have been inconsolable.
Illustration by Ilon Wikland
The long, long journey by Rose Lagercrantz
Brombergs, 1995
Illustration by Ilon Wikland
The long, long journey by Rose Lagercrantz
Brombergs, 1995
The text says: But life goes on and, after all, children have to go to school...
Illustration by Ilon Wikland
The long, long journey by Rose Lagercrantz
Brombergs, 1995
Yes, life goes on and I can tell you that Ilon got a puppy from her aunt when she moved to Sweden, the puppy´s name was Sammeli.
When you have a light background the head of the girl looks more like a flat silhouette,
like a paper doll.
Here I have put a layer of burnt umbra on the background to make the head
stand out more from the background.
Golden Girl
Soft pastells and colored pencils on paper.
Soft pastels, colored crayons, photoshopped
One last thing:
Do you believe in the existence of angelic persons who gives us strength
when we need it the most? Maybe the angels are our dead ancestors who cares about us
and focus mentally on our well-being, thus conveying a power that is perceptible to us?
You´re more than welcome to give me your opinion and experience. I will
incorporate these thoughts in the book about Maria and her son in some way or another.
More about that in a future blog post.
Nog tror jag på änglalika varelser. Jag har oftast mött dem i mänsklig form som en mamma, en vän eller ett barn som dyker upp i rätt tillfälle. Änglar för mig är specialister inom olika områden, typ matlagning, planering, musik eller vad som helst. Jag brukar tänka att de finns där nånstans med allt sitt kunnande och så ber jag dem dela med sig av sina specialiteter till mig när jag behöver hjälp. Och vips får jag en bra ide som jag har stor nytta av. Då sänder jag en tacksam tanke till vem det nu är som hjälper mig. Så fungerar änglarna i mitt liv. De som syns och de som känns.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaOj, det blev fel när jag svarade. Suzan, precis så är det. Jag har träffat personer som kommit att påverka riktningen på mitt liv och det har känts som att de ha varit sent from heaven.
RaderaFörutom de änglarna som lever i köttet på jorden ;) så tror jag absolut på att de finns osynliga för våra ögon och redo för att hjälpa och stödja oss.
SvaraRaderaInnan vi blev medlemmar i Jesu Kristi kyrka hade jag en konstig upplevelse av falska änglar.
Med ett litet sällskap gick vi in i Sankt Stefansbasilikan i Budapest. Byggnaden är stor och majestätisk, man känner sig liten med en gång när man kliver in. Där dök upp tre stycken för mig. Jag kände deras närvaro, de dansade runt mig och skrattade. Jag kunde inte riktigt uppfatta vad de sa, men de verkade vara onaturligt glada och ville få mig att komma på det humöret också. När vi gick därifrån följde dem efter mig ett tag innan de lämnade mig.
Även om jag inte hade mycket kunskap av sådant i den tiden blev jag misstänksam. När jag läste i Bibeln eller höll mina böner hade jag en annan anda med mig jämfört med vad som fanns i deras närvaro.
För ett par år sedan hamnade Attila på sjukhus i Ungern under vår semesterresa. Han hade MYCKET värk i ryggen och man har misstänkt att genom att en kota i ryggraden komprimerades spontant, släpptes en blodpropp iväg som hamnade i lungorna. Han låg inne med misstänkt lungemboli alltså. Han är skör på grund av sin sjukdom och även det minsta felet kan kosta hans liv.
Jag var mycket bekymrad över honom och den hela situationen när jag knäböjde mig och kallade Herren i en bön. Det dröjde inte länge innan jag kände hur änglar samlade sig runt om kring mig. Deras närvaro var så påtaglig att jag blev tröstad och fylldes med frid. Jag visste med säkerhet att det var inte dags för min man att lämna mig och att vi inte var ensamma i den situationen.
Min svärmor har också berättat hur hon känner varje natt att någon sätter sig på hennes sängkant. Det hela började efter att hennes mamma dog. Hon brukade sätta sig på hennes säng när svärmor var liten.
Min svärmor var det minsta barnet av sju och kom i mammas 40 års ålder. Hennes mamma (hon var 94 år gammal när hon gick bort) brukade säga till svärmor att det var hon som höll henne kvar i livet och bad henne flera gånger om lov för att äntligen få dö. Svärmor förlorade sin pappa ganska tidigt och blev mycket fast vid sin mamma. Mamman vet nog att hon behöver komma tillbaka till sin dotter ofta.
Även om vi inte ser dem ger de oss frid, tröst och hopp i svåra situationer. Jag tycker att änglarna är en viktig del i Faders plan. Så pass viktiga att det kan vara värt att härma dem...
Tack Mercedes för att du delade med dig av dina upplevelser. Jag tittade just på Wikipedia för att se hur Sankt Stefansbasiliskan ser ur; en majestätisk och pompös byggnad. Det är intressant att vissa människor är känsliga och öppna för det andliga på ett sätt som gör att de får uppleva så mycket mer. Du verkar vara en sådan person. Tack igen för att du tog dig tid och berätta!
RaderaErica, återigen blir jag imponerad av din talang och dina arbeten. Jättefint blogginlägg, som vanligt!
RaderaJavisst tror jag på änglar. Jag har erfarit deras närvaro flera gånger. Första gången var när jag som nybliven 15-åring hade varit och hälsat på en brevvän utanför Shakespeares Stratford-on-Avon i England. På vägen hem till Sverige tillbringade jag en dag i London och på grund av att jag hade missat att det var en timmes tidsskillnad mellan Sverige och England, missade jag det svenska resesällskapet och bussen som skulle ta mig till Felixstowe, där jag skulle åka med Tor-Linefärjan till Göteborg. Jag blev lite rädd och bad en bön om att få hjälp (jag hade ju ingen aning om hur jag skulle ta mig till båten...)Då kände jag mig starkt manad att jag skulle hoppa på en tunnelbanelinje. Det gjorde jag, utan att veta vart jag var på väg. Jag åkte och åkte och åkte. Till slut kände jag en fysisk hand på min axel som kraftfullt puttade upp mig från sätet. Jag blev uppmanad att gå av tåget. Jag såg mig om, ingen var där! Jag gick av tåget och så fort jag kom upp på gatan såg jag svenska flaggan som tryggt vajade utanför en byggnad. Det visade sig vara Sveriges ambassad. Jag gick in dit och frågade om de kunde hjälpa mig. Det kunde de. Det visade sig att tre andra lite äldre ungdomar också hade missat bussen till Felixstowe. Personalen hjälpte oss så att vi kunde komma till båtterminalen som låg ett par timmar från London, om jag minns rätt. All is well that ends well, för att tala Shakespearespråk. Jag tror det var en ängel som hjälpte mig. Hur ska man annars förklara det?
Vad roligt att höra från dig Anna! Vilken häftig upplevelse, och spännande! Jag undrar alltid hur logistiken ser ut för änglarna som ska hjälpa alla människor, de ska vara på rätt plats på rätt tid! Tack för att du berättade.
RaderaAbsolutely, I believe there are angels near us! It's a belief that has brought a lot of peace to my life, specifically the scripture d&c 84:88. I personally think they are our ancestors because that makes sense. They want what's best for us and I can't imagine their passing and not still being an active part of our lives.
SvaraRaderaThat´s a beautiful scripture, Julie. Actually I think of your Dad,
Raderamy dear uncle Lennart, as a very capable person who's now going around helping and influencing his children and my children to do what´s best. I don´t know why, it´s just a picture I have in my head. Thank you for sharing your thoughts.
Yes, I believe! I actually believe that angels and a powerful universe (which includes God) along with my highest self are all conspiring for everything to work for my highest good. That includes past loved ones, and ones we have not met, and future ones we will meet. I also believe in our oneness and that we are all angels in each other's life. That our experiences can be angels too. This helps me live a life more removed from fear and worry. That is what I believe, hope that helps. I love your blog. It inspires me!
SvaraRaderaHi Chandra, so good to hear from you! You give a beautiful summary of what I believe. Thank you for stopping by and I´m happy that my blog inspires you. Have a great time...where ever you are, I forgot...
Radera